Styrkan applåderar vi - Svagheten döljer vi.
Men vad är egentligen styrka och vad är svaghet?
Är det generellt så att vi söker styrka och undviker svaghet eftersom vi tycks föreställa oss att den starka/starke lyckas och den som är svag befinner sig i underläge?
Kan det vara så att den största svagheten är att många inte är medvetna om sin styrka?
Kan det ligga sanning i detta att så som vi dikteras gör vi. Tänker på det latinska citatet:
Acta est fabula, plaudite! (Skådespelet är slut, applådera!)
Behöver vår inställning till begreppen justeras?
Behövs en förändring?
I så fall sker förändringen i vändningen tillbaka till det verkliga. Att tillåta sig att visa både svaghet och styrka eftersom enbart styrka inte är norm.
Förändringen sker i mottagandet av den gudomliga kraft som sällan är mätbar för det yttre ögat - men som stärker själen, ökar självförtroendet och ger handlingen kraft.
Lugn och tillit ger styrka -
(värd att applådera, men vi döljer gärna att vi hämtar kraft i bibelläsningen)
Profeten Jesaja skriver i kap 30:15
Vänd om och var stilla,
då kan ni räddas,
genom lugn och tillit
vinner ni styrka.
Evangelisten Johannes skriver i kap 14:27
Frid lämnar jag kvar åt er,
min frid ger jag er.
Jag ger er inte det som världen ger.
Känn ingen oro och tappa inte modet.
Ett livsviktigt motto:
Det är inte applåder jag behöver utan frid!
