... dåligt samvete för tråkighet?

Nej.

Delar också du den uppfattningen att långtråkighet främjar allas vår inneboende kreativitet?
Unga som äldre.

En familjeterapeut menar att det skett en identitetsglidning hos barn de senaste femton åren.
De, och vi vuxna, har i högre grad blivit konsumenter av spel, film, tv och surfplatta.
Men vilka aktiviteter är då okej?
För inte alls länge sedan ansågs läsandet och musiklyssnandet i stor omfattning vara suspekt.
Idag har misstanken förflyttats mot allt vad som kallas "skärmtid" eftersom denna form av
aktivitet  riskerar att döda kreativiteten och framkalla känslan av tristess.

En mamma till två killar, 11 och 7 år, anser att det är jätteviktigt att barnen lär sig att ibland
ha tråkigt, eftersom det hjälper dem att själva hitta på något vettigt att göra.
Som förälder behöver man inte ha dåligt samvete för att barn ibland känner sig uttråkade.
Tristess är inte bara av ondo.
Någon frågar sig i detta sammanhang: "Vad gjorde barnen i Bullerbyn som var så aktiva?"

En barnpsykolog tycker att det är viktigt att fråga varifrån känslan av tråkighet kommer.
Är det fråga om ensamhet eller rastlöshet?

Många av oss tänker säkert tillbaka på både barn- och ungdomstid.
Många gånger var rekvisitan enkel - men fantasin fick stort spelrum.
Och visst medger jag att ju fler syskon man var desto enklare var det att aktivera varandra
och långtråkighet var ett begrepp som inte fanns inom räckhåll.

Min bön:
O Gud,
i dig börjar jag den nya dagen med hopp och tro om att den ska bli meningsfull
för oss alla som är äldre,
för människor mitt i livets många uppgifter,
för alla ungdomar,
för alla barn.
Ge oss ett gott och rent samvete.
I DIG, o Gud, vilar alla dessa bönetankar. Amen

... kreativ utväg

Långtråkighetens lov. Meningen med ledan. Kreativ utväg.
Han är född 1975.
Skriver på en ny bok.
Drömmer om ett samhälle där alla känner sig delaktiga.
Hassan Loo Sattarvandi hittade en väg ut ur hopplöshetens tristess och visar att det destruktiva kan vändas till något konstruktivt.
Han fann räddningen i litteraturen - och säger "Skrivandet blev mitt stenkastande".

Tristess och sysslolöshet har kommit att förknippas med olika typer av missbruk.
Uttråkning kopplas samman med vandalism, aggression, våld och självmord.
Hassan berättar att han kommer från enkla förhållanden och kunde lika väl ha börjat dricka,
men fångades av littaraturen och gick emot strömmen och började läsa litteraturvetenskap.

Hans första bok "Still" är en berättelse om fyra ungdomar från förorten där han själv växt upp.
De försöker få tiden att gå och dagarna flyter in och ut ur varandra. De är arbetslösa, planlösa och hopplösa. Bokens läsare sugs in i en febrig textmassa. Ledan, sorgen och tristessen letar sig in under huden.
Hassan vill beskriva verkligheten och jämför den med generaliseringar som ofta sker,
och nämner t ex bortskämdhetens tristess, överklassens balanserade tristess och medelklassens missnöjestristess.

Hassans andra bok "Belägring" utspelar sig på samma plats som Still, men nu undersöker författaren våldets mekanismer, destruktiva maskulinitetsideal och hopplöshetens tristess.
Hassan säger att precis som jag tror att stenkastandet kan vara ett sätt att bearbeta livsledan,
så blev skrivandet mitt stenkastande.
Den tredje boken skriver Hassan på just nu.

Så bra att det skrivs böcker i ämnet. Vi behöver läsa mer än endast tidningsartiklar.
..........

I Bibeln liknas vi människor vid lerkärl.
Lerkärl är bräckliga, sköra och ömtåliga.
Som vi människor.
Jag tänker på alla "hudlösa" och sköra ungdomar.
Genomskinligheten lyser starkare än den påklistrade tuffheten.
Må vi be för dessa vilsna medmänniskor - må de hitta vägen in till någon gemenskap som flödar av kärlek som lyssnar och talar om Guds kärlek ... som älskar villkorslöst.

... tråkighet eller avsaknad av mening

Jag känner mig inte tillfreds i mitt inre när jag har läst om detta;

Allteftersom vår kultur blivit mer individualistisk och vi blivit alltmer självupptagna
tycks vi aldrig vilja stanna upp och njuta av den tid som inte är inprogrammerad i agendan.
Det vi vanligtvis kallar "fritid".

Vi talar sällan med varandra om djupare värden utan fäller i stället ytliga omdömen
eller skämtar bort livets väsentliga frågor.

Rastlösheten är utbredd. Vi ska snabbt vidare och söker hela tiden förströelser för att själva
slippa tänka.

Fundera omkring ordet "tidsfördriv".
Innebär det att tiden är något som ska fördrivas - istället för att vara någonting som ger oss möjligheter.
Vi jagar från den ena aktiviteten till den andra bara för att vi inte vet hur vi ska/kan förhålla oss
till en tom tidsrymd.

Istället för att fördriva "dötiden" bör vi betrakta den som tid för kontemplation
där man faktiskt kan reflektera över vad man gör med sitt liv.

Alltför ofta blir vi uttråkade av våra lägenheter, våra tapeter, våra jobb, vår partner.
Man vill ha något mer, något annat - och allt detta kan bytas ut.
Allt blir surrogat för att förtränga känslan av den meningslöshet man befinner sig i.
Det finns också en stark motvilja att erkänna för sig själv att man menar sig ha tråkigt.
Lever man i denna onormala karusell har man missat livets mål och mening.

Det pågår en tråkighetsforskning, "Långtråkighetens filosofi". Vid universitetet i Bergen forskar professor Lars Svendsen om just detta.
I SvD pågår nu en serie om Långtråkighetens lov och dessa tankar finns i avsnittet En serie om meningen med ledan.

Det kan inte vara sant "Att ha tråkigt är att misslyckas som människa"

Bort med alla Quick fix - det förhindrar människan att själv tänka.
Prioritera den enklare men djupare varianten - det ger möjlighet att reflektera.
Stanna upp och resonera/samtala med den som är livspartner eller en förtrogen vän.
Det liv vi har är alltför värdefullt för att oreflekterat slösas bort.

... inte ensam

Jag har en vän som bad mig skriva om sorg och saknad.
Det vill jag gärna göra eftersom ännu en vän till mig, denna helg, tagit farväl av en kär släkting.

Tankarna blir minnen.
Kanske ljusa och lyckliga men för somliga kan minnena bli tunga och oförklarliga.
Vi behöver alla hjälp med att sortera minnen. Lyssna och försöka tolka.
Vi behöver hjälpa varandra - varsamt och kärleksfullt.

Tankarna blir både tack och adjö.
Tack för den du varit och det du gav. Du var en förebild som gav livet en djupare dimension.
Adjö - ett franskt ord - som egentligen betyder "gå med Gud".
När vår kärlek och omsorg inte längre når dig säger vi "adjö" med ordets rätta innebörd.

Tankarna griper tag om hoppet.
Ofta hör vi önskan; hoppas du har det bra nu dit du har kommit ...
V a r   vill jag att, den jag nu saknar, ska finnas i evighet?
Denna önskan kan kanske få bli ett ställningstagande för den som saknar.

För mig handlar hopp om en gemenskap knuten till Jesus.
Jag är inte ensam ens i den slutliga ensamheten. Jag är i Jesu händer.

Tankarna snurrar ofrivilligt omkring saknaden och allt som väntar alla dagar som ligger framför.
Tungt väger inte de råd om att det kommer att lösa sig - men tyngd finns det i de ord som är 3000 tusen år gamla;
"Herren ska själv gå före dig. Han ska vara med dig.
Han sviker dig inte och överger dig inte.
Var inte rädd och tappa inte modet."  ur 5 Mosebok 31:8

Tankarna konstaterar;
Vi står ensamma kvar och vet inte vad du ser och vem du möter.
Vi önskar och ber att himlen är ditt nya hem.
Vi önskar och ber om ljus och livsmod över vårt liv här på jorden,
om släktingars och vänners närhet när det känns som om livspulsen är så svag.
Att få vila i Gud - utan enkla svar.
Att få vara i gott bevar.

Du som var mitt allt - är inte ensam
Jag som saknar dig - är inte ensam.

När vi har sorg i hjärtat och även när vi har glädje i hjärtat
bär dessa välkända ord;
Jag, Jesus, är med er alla dagar till tidens slut. Matt 28:20

... tacksam för separationen

Jag är så tacksam till Gud för separationen!

Vi samtalar ofta om separationer av olika slag,
men så sällan om separationen från ett hem där man genomlevt en stor del av livet.

Så viktigt det är med allt som blir följden av ett uppbrott.
Man lämnar iväg.
Man slänger.
Man tar ett "kvasi-avsked" av somligt, och lämnar det.
Man tar ett mer känslomässigt avsked av andra ting och lämnar även det.

Det är ju endast  d e t  man verkligen behöver och har nytta av som ska följa med in i det nya sammanhanget.
Jag tyckte att det var rätt enkelt, men min man kämpade både öppet och i det tysta.
Man lämnar minnen - men man lämnar också upplevelser av skilda slag.
Det är både bra och nödvändigt med separationer.

NU är vi här - där vi ska vara så länge Gud ger hälsa och krafter.
Vårt nya hem är så litet och fint.
Komfortabelt,
och beläget i en underbart vacker miljö.

Det är viktigt, ja livsviktigt, att ha en starkt förankrad tillit till den kraft och styrka Gud ger i livets och tidens övergångar.

Så här känner jag det denna söndagskväll.
Vi har firat mässa i vår församlingskyrka.
Mötet med Gud, det HELIGA, bär inför den nya veckan.

Vi har hamnat från periferin in mot centrum.
Från mångfald och splittring till inre samling och helhet.
Från jäkt och självpåtagna krav till vila och eftertanke.
Vi har tid för gemensam bön och meditation - mycket mer än tidigare.

Vi som är gamla behöver mer tid för varandra - och det har vi verkligen fått.
Och jag vet: denna variant av separation var för oss både nyttig och nödvändig.

Tack för vårt nya hem!

Det är viktigt att man välsignar ett nytt hem.
Vår dotter Pamela gjorde det, och tillsammans med en bukett rosor lämnade hon ett kort som stått på vårt matbord hela sommaren och hösten.
På kortet står det
"Gud välsigne ert nya hem. Den heliga Anden vilar här."

TACK.
Tankar som berikat varje dag.