Om man går in i en medeltida katedral ser man först huvudaltaret, centralt placerat långt fram. Men det är inte den enda platsen för gudstjänst i en katedral. Tittar man runt upptäcker man en rad sidokapell längs väggarna. Här samlas människor för mindre gudstjänster, eller sitter i enskild bön.
Katedralen är en byggnad som uttrycker kyrkans förmåga att förena enhet och mångfald. En kyrka, många kapell. Varje sidokapell representerade en spiritualitet, en särskild fromhetsinriktning.
Den medeltida katolska kyrkan var, skriver en historiker, som en väl inhägnad lekplats. Det fanns tydliga staket, men innanför staketen en mängd aktiviteter att välja mellan.
Luther och reformatorerna oroade sig över att aktiviteten i sidokapellen skymde huvudaltaret. Man ville strömlinjeforma kyrkan och rensa upp i den ibland väl yviga mångfalden.
Det fungerade en tid, men med väckelsen kom sidokapellen tillbaka. Små, intima samlingar för dem som ville komplettera gudstjänsten vid huvudaltaret med något mer. Snart skildes dock väckelsen från kyrkan. Man byggde egna kapell, men inte inne i den stora kyrkan, utan fristående och skilt från den.
Baptister, missionsförbundare, pingstvänner och så vidare. Ett kapell för varje spiritualitet.
I kapellen fanns värme, glöd och tydlighet. Men det kunde också bli trångt. Det enskilda kapellet har inte katedralens rymd och mångfald. Många lämnade. Den som avviker från ett av katedralens sidoaltare finns fortfarande inne i den stora kyrkan. Men den som lämnar kapellet hamnar genast ute i kylan.
Men i dag, inte minst i städerna, är katedralen på väg tillbaka i protestantisk kristenhet. Inte som byggnad, men genom hur lekfolket faktiskt förhåller sig till kyrkan.
Det är allt vanligare med överlappande kyrkliga identiteter. Personer som går till en pingstförsamling på söndagarna, och sedan kompletterar det med en veckomässa i Svenska kyrkan. Eller firar högmässa på söndagen och tillhör en bibelstudiegrupp organiserad av ett annat samfund. Retreater,
ikonmålarkurser, karismatiska bönegrupper, sociala verksamheter – sidokapellen är många, kyrkan är en.
ikonmålarkurser, karismatiska bönegrupper, sociala verksamheter – sidokapellen är många, kyrkan är en.
Denna gräsrotsekumenik hotas i dag av den varumärkeskonfessionalism som jag tidigare berört i dessa spalter (Dagen den 15 april): samfundens ambition att profilera särart och markera skiljelinjer. Pastorer och präster kan givetvis uppleva det som hotfullt när deras medlemmar har dubbla kyrkliga identiteter, och det går för långt när personer inte är beredda att välja ett huvudaltare – en gudstjänst som man är trogen varje söndag.
Men utöver det, låt oss se styrkan i denna utveckling i stället för att oroa oss.
Kyrkan behöver mångfald för att kunna rymma människor stöpta i många former. Kapellen har alltid haft en tendens att bli för trånga; de behöver kompletteras. Därför är katedralens återkomst i protestantisk kristenhet något gott.

Joel Halldorf, född 1980, är teolog och författare.
Lektor vid Teologiska högskolan Stockholm och ledarskribent på tidningen Dagen.
År 2012 disputerade han på en avhandling om väckelsepredikanten Emil Gustafson.
Son till Peter Halldorf o h h Christina.
Källa: Katedralen har kommit tillbaka - dagen.se
Bild: Google
Joel Halldorf, född 1980, är teolog och författare.
Lektor vid Teologiska högskolan Stockholm och ledarskribent på tidningen Dagen.
År 2012 disputerade han på en avhandling om väckelsepredikanten Emil Gustafson.
Son till Peter Halldorf o h h Christina.
Källa: Katedralen har kommit tillbaka - dagen.se
Bild: Google
